Så här är Sveriges Disgusting Food Museum: världens äckligaste (och mest fascinerande) matmuseum

Utställningen omfattar ett åttiotal livsmedel från hela världen. Vissa väcker nyfikenhet, andra en omedelbar lust att fly. Men alla tvingar oss att se det vi brukar ignorera: våra fördomar om mat.

Bland de mest välkända finns surströmming, en sill från Östersjön som fermenterats i flera månader och betraktas som en delikatess i Sverige. Lukten (en blandning av ruttna ägg och avloppsvatten) är så stark att burken vanligtvis öppnas utomhus, långt från byggnader. I Japan är natto en annan museiklassiker: fermenterade sojabönor som fastnar på ätpinnarna med slemmiga trådar. Anhängarna hävdar att det är hemligheten bakom japanernas långa liv, medan kritikerna tycker att det liknar lim som luktar fötter.

Bland mejeriprodukterna är stjärnan casu marzu, en sardisk ost som är förbjuden i EU eftersom den tillverkas genom att fluglarver får fermentera den inifrån. När den är klar rör den sig bokstavligen. På Island finns motsvarigheten hákarl: hajkött som grävs ner i flera veckor för att avlägsna ammoniaken. Det äts vid festliga tillfällen, med samma entusiasm som andra dricker champagne.

Och om du trodde att du hade sett allt får du vänta tills du ser kinesiskt musvin, koreanskt barnbajsvin (en medicinsk relik som knappt finns dokumenterad) eller vietnamesisk ormlikör, där reptilen ligger hel i flaskan. Från Amerika visar museet peruanskt cuy, colombiansk casu de iguana eller energidrycker med tjurtestiklar, som är vanliga i norra Mexiko.

Museet har inte för avsikt att håna någon. Budskapet är tydligt: äckel är kulturellt. Det som får människor i en del av världen att hulka förknippas i en annan med gästfrihet, identitet eller prestige. Det enklaste beviset finns i Europa självt: medan casu marzu väcker fasa i Bryssel älskar miljontals fransmän blåmögelostar, som tekniskt sett också består av levande mögel.

I grund och botten fungerar utställningen som en obekväm spegel. Om du äcklas av det kinesiska hundraåriga ägget (en blåsvart maträtt med ammoniakdoft) kanske det beror på att du inte växte upp med det på bordet. Men vad skulle andra tycka om brittisk black pudding, en blodkorv, eller foie gras, en lever som avsiktligt förstorats?

Det är spänningen mellan fascination och avsky som gör att Disgusting Food Museum inte bara är en turistattraktion, utan också en plats för global reflektion över mat och avsky. Enligt grundaren Samuel West uppstod idén när han insåg att alla länder har något som väcker avsky – och att gränsen alltid är subjektiv.

Museets förtjänst är att det går bortom provokation. Det vill inte skandalisera, utan uppmuntra till kritiskt tänkande. När man går därifrån är det inte den dåliga lukten som finns kvar, utan tanken på att avsky är en social konstruktion som definierar vilka vi är. Och att vi kanske borde träna upp våra smaklökar för att se annorlunda på den kommande världen. För på en planet där kött är ohållbart och resurserna är knappa kanske dagens "äckliga" är morgondagens räddning. Så nästa gång du reser och blir serverad något som testar dina smaklökar, innan du säger "usch", tänk: tänk om problemet inte ligger i maträtten utan i ditt huvud?

Besöket avslutas i en provsmakningsavdelning. Här finns inga montrar, utan glas och bestick. Du kan prova en bit surströmming, en klunk ormlikör eller ett tuggummi med smak av ruttet kött. De flesta ger upp före den andra tuggan. Men några vågar.

Den oundvikliga frågan hänger i luften: Skulle du våga prova det? Lukta på fladdermussoppa, tugga på fermenterat kött eller smaka på ost med levande larver? Kanske, om du får höra att det är en del av en uråldrig ceremoni, eller om FAO i morgon meddelar att insekter kommer att bli framtidens mat. Då kanske ”äcklet” ändrar skepnad och gränserna förskjuts.