Det här är Sveriges Äckliga Matmuseum: världens mest äckliga (och fascinerande) matmuseum.

Turnén samlar ett åttiotal livsmedel från hela världen. Vissa väcker nyfikenhet, andra en omedelbar impuls att fly. Men alla tvingar de oss att ta en ordentlig titt på det som vi tenderar att ignorera: våra matfördomar.

Bland de mest kända är surströmmingen sill från Östersjön som fermenterats i flera månader och som anses vara en delikatess i Sverige. Lukten (en blandning av ruttna ägg och avloppsvatten) är så stark att den vanligtvis öppnas utomhus, långt från alla byggnader. I Japan är en annan museiklassiker nattoen jäst sojaböna som fastnar på ätpinnarna med slemmiga trådar; dess anhängare hävdar att det är hemligheten bakom japansk livslängd, dess belackare att det liknar fotluktande lim.

När det gäller mejeriprodukter är stjärnprodukten casu marzuen sardisk ost som är förbjuden i EU eftersom den tillverkas genom att fluglarver får jäsa den från insidan. När den är färdig rör den sig bokstavligen. På Island kallas motsvarigheten hákarlhákarl: hajkött som grävs ner i veckor för att ammoniaken ska avlägsnas från köttet. Det äts vid festligheter, lika entusiastiskt som andra dricker champagne.

Och om du trodde att du hade sett allt, vänta på kinesiskt musvin, koreanskt babybajsvin (en knappt dokumenterad medicinsk relik) eller vietnamesisk ormlikör, där reptilen vilar (hel) inuti flaskan. I Amerika ställer museet ut marsvin Peruanskt marsvin, colombiansk iguana casu eller energidrycker med tjurtestiklar, vanliga i norra Mexiko.

Museet har inte för avsikt att håna någon. Budskapet är tydligt: äckel är kulturellt. Det som i en del av världen får en att dra på munnen är i en annan del förknippat med gästfrihet, identitet eller prestige. Det enklaste beviset finns i Europa självt: medan casu marzu orsakar skräck i Bryssel, älskar miljontals fransmän blåmögelostar som tekniskt sett också är levande mögel.

I slutändan fungerar den här utställningen som en obehaglig spegel. Om du avskräcks av det sekelgamla kinesiska ägget (en blåsvart maträtt med ammoniakdoft) kanske det beror på att du inte växte upp med det på bordet. Men vad skulle andra tycka om brittisk black pudding, en blodkorv, eller foie gras, en avsiktligt hypertrofierad lever?

Det är denna spänning mellan fascination och avsky som gör Äckliga matmuseet inte bara är en turistattraktion, utan ett globalt tankesmedja om mat och äckel. Enligt grundaren Samuel West kom idén från insikten att varje land har något som framkallar avsky... och att gränsen alltid är subjektiv.

Museets förtjänst är att det går bortom provokation. Det vill inte skandalisera, utan uppmuntra till kritiskt tänkande. När man går därifrån är det inte den dåliga lukten som finns kvar, utan tanken på att avsky är en social konstruktion som definierar vilka vi är. Och att vi kanske borde träna upp våra smaklökar för att se annorlunda på den kommande världen. För på en planet där kött är ohållbart och resurserna är knappa kanske dagens "äckliga" är morgondagens räddning. Så nästa gång du reser och blir serverad något som testar dina smaklökar, innan du säger "usch", tänk: tänk om problemet inte ligger i maträtten utan i ditt huvud?

Besöket avslutas med en provsmakningsavdelning. Här finns inga glasmontrar, här finns glas och bestick. Du kan prova en bit surströmming, en klunk ormlikör eller en bit tuggummi med smak av ruttet kött. De flesta ger upp före andra tuggan. Men några vågar.

Den oundvikliga frågan hänger i luften: skulle du våga prova, lukta på fladdermussoppa, tugga fermenterat kött eller smaka på ost med levande maskar? Kanske ja, om du får höra att det är en del av en uråldrig ceremoni, eller om FAO i morgon meddelar att insekter kommer att vara framtidens mat. Då kanske "äcklet" ändrar skepnad och gränserna förskjuts.